
Författare får ibland presenter när de föreläser. Louise har tidigare fått böcker, pennor, muggar, en ryggsäck, en T-shirt och nu för första gången: en bricka.
Blyertsgrå himmel. Regnvåt mark. Prassellöv. En högstadiekille som cyklar i hög hastighet på en ceriserosa barncykel. Det är det första intrycket författaren och poeten Louise Halvardsson får av Ulricehamn.
Louise hår har samma färg som cykeln. Hon känner sig cerise inuti när hon går upp på Stenbocksskolans aulascen och möter 300 åttondeklassare. I en timma pratar hon om sitt liv och sina böcker. Gränsen mellan bok och liv är lika uppbruten som de vita strecken på landsvägen.
Responsen är fniss, gapande munnar, mummel, tystnad, visslingar och applåder. Som tack för sitt talande får hon en blombukett i nästan samma nyans som cykeln, håret och känslan inuti. Hon får också en bricka som det står ”Underbara Ulricehamn” på.
Vid busstationen som även är en tom turistbyrå kommer en kille fram och frågar hur mycket pengar man får för att skriva en bok. När hon svarar några tusen undrar han varför hon inte har en bil. En annan kille frågar efter hennes telefonnummer. Hon vägrar ge bort det. Sätter sig på bussen och lämnar underbara Ulricehamn med en hämtmugg te från Gunnars konditori i handen. Om hon haft en bil hade hon gått miste om dessa möten.
Ps. Stort tack till Stenbocksskolan och Lisa Mårtensson!