Louise Halvardsson på scen i New York. Foto: Aliah Rosenthal

Där det finns poesi finns mitt hem. Förra veckan stod jag på scen i New York City. Innan jag hittade till the Bowery Poetry club kände jag mig lost, hade inte pratat med någon förutom mina släktingar som var med på resan. Mitt intryck av New York var ”too much” av allt. Skyskrapor, trafik, mat, människor. Men på the Bowery kunde jag andas igen. Även om jag tappade rösten …

Det pågick en festival som hette Beat & Beyond, till de gamla beatpoeternas ära. Först lyckades jag få plats på scen tack vare att jag lovade en dikt på svenska. Men jag hann inte mer än ett par rader av Hål förrän jag tappade rösten …

Fast jag fick revansch. Jag anmälde mig till Poetry Slam lite senare i samma lokal och körde dikten Splitting up. Det blev inget av själva slammet på grund av för få anmälda, istället blev det en sprudlande öppen scen. Plötsligt var hälften av publiken villiga att hoppa upp och läsa. Träffade folk som hade träffat storheter som Allen Ginsberg i verkligheten!

Förut när jag fått frågan var som är mitt hem har jag svarat ”skogen i Småland” eller ”havet i Brighton”. Nu vet jag att poesin är mitt hem. Och speciellt spoken word-scenen där jag var jag än befunnit mig i världen träffat bra människor. (Hello Aliah and Gabriella and the fantastic barman!)