”… för att påminna sig själv om att hon är attraktiv och älskad
trots akneärr och raggarsträng
Jag är hon som plockar poäng i uppförsbackar”

-ur dikten Jag är hon som springer till spårvagnen

Det är patetiskt. Trots att jag är 32 år och har jättemånga vänner och kärlek och allt får jag fortfarande ångest när finnarna invaderar mitt ansikte. Och varför en finne på hakan just när det är höstfinal i Göteborgs Poetry Slam? Den lyste ilsket röd trots att jag försökte måla över den med nåt gammalt täckstift som jag hittat i byrålådan. När jag beklagade mig i ett SMS till en av mina poetsystrar i SmutsKultur skrev hon ”Det är en turfinne ju!”

Och det stämde. Av alla åtta poeter som kvalat sig fram till höstfinal kom jag tvåa och gick därmed vidare till årsfinalen 12 april! Hurra hurra! Och om jag är en av de fyra bästa just då kommer jag att gå vidare till SM…

Slam handlar mycket om tur. Om du har decimalerna och jurygrupperna på din sida. Om de andra poeterna kör på säkra kort eller är modiga och vågar prova nya dikter som de kanske inte kan lika bra.

I våras efter att jag skrivit uppsats om Poetry Slam kände jag en stor distans till fenomenet. Och tyvärr har jag kommit fram till att om det går bra, det vill säga om några random personer i publiken ger dig höga poäng är det jätteroligt. Om de ger dig låga poäng, för att dina dikter eller du som person inte faller dem i smaken, är det inte lika roligt.

Men vad som driver mig att fortsätta är att slamscenerna är bra scener att synas på. Det kommer alltid mycket publik och du träffar oftast bra människor. Det är en arena där du kan uttrycka något du känner starkt för med ord, röst och kropp. Förutom spårvagnsdikten körde jag dikter om min brevväxling med försäkringskassan, att släppa på rädslor och att vara arg över att inte kunna bli arg.