Något av det finaste jag varit med om på länge hände igår. Jag satt ensam i matsalen (vägrar kalla det ”bamba” eftersom jag inte är göteborgare) på Göteborgs Högre Samskola. Mitt huvud var mosigt efter mina poesi/spoken word/poetry slam-workshops med årskurs sju som läser retorik. Trots att det var två evigheter sen jag gick på högstadiet kände jag mig udda och uttittad.

Tugg, svälj, tugg, svälj. Titta ut genom fönstret, titta ner på telefonen.

Plötsligt kommer det fram två tjejer och frågar om de får sitta vid mitt bord! De sa att de tyckte att det var jättekul med min workshop. Att de insåg vilken skillnad det gör hur man säger något, vilket tonläge och tempo man använder och så vidare. Bästa omdömet jag kunde få! Inte bara vad de sa utan just att de ville sitta med mig. Jag cyklade hem med ett sorl i huvudet, men med en sol i hjärtat!