En Roman – Tolv Författare

IMG_3059IMG_3070Hur kan tolv författare samsas i skrivandet av en och samma roman? Det var förhållandevis lugnt på release-festen för Sörängens Författarlinjes kollektivroman Den Vita Linjen. Hur deras karaktärer samsas i boken är en annan story …

Tolv personer kliver på en buss i Estland: tolv livsöden och tolv liv som kommer att förändras. Jag blir genast sugen på att läsa.

På Stadsbiblioteket i Nässjö fick publiken lyssna till tre olika karaktärers röster samt en del av busschaufförens berättelse. En busschaufför som egentligen inte gillar sitt jobb. Men vad jag fascinerades mest av var utdraget där en person som aldrig rest och aldrig ens varit utanför sin hemstads gränser presenterades.

Jag fick själv frågan om jag gick skrivarlinjen på Sörängen. Nej, jag gick på Jakobsbergs Folkhögskola. För mig var det viktigt att utveckla mitt skrivande i en miljö som inte var alltför hemtam. (Jag kunde till exempel inte skriva om Nässjö förrän jag befann mig i ett annat land, i England.) Risken är att en oroar sig för mycket över vad folk ska tycka om en befinner sig på hemmaplan. De flesta av författarna på Sörängen kommer inte ifrån Nässjötrakten, men jag frågade varför deras bok utspelar sig i Estland. Svaret jag fick var att det får jag se när jag läser boken.

Novell blev roman – författarbesök på Uppvidinge Gymnasieskola i Åseda

Louise Halvardson

Punkindustriell hårdrockare med attityd is still alive! Idag besökte jag Uppvidinge Gymnasieskola i Åseda för att prata om min debutroman, hur det kom sig att jag skrev den och hur den växte fram.

På bilden är jag i färd med att berätta att det började med en novell jag skrev när jag gick på Jakobsbergs Folkhögskola. Novellen hette Nära ögat och handlade om Amanda som skulle ta hål i ögonbrynet hos sin äldre punkarkompis Sid, men han vägrade att göra piercingen, sa att det var för nära ögat. I första kapitlet av Punkindustriell hårdrockare med attityd går Amanda till Kim (Sid fick både byta kön och namn!) för att pierca näsan, men Kim drar sig ur och istället hjälper hon Amanda att färga håret.

Jag avslöjade också för Uppvidinge-eleverna att boken egentligen inte har någon handling, men att jag drev berättelsen framåt genom att låta huvudpersonen Amanda komma över vissa ”hinder” och dessa hinder var att uppleva första fyllan, första kyssen, första sexet och första pojkvännen. Något som kändes som stora hinder när jag själv gick på gymnasiet. Trots att det snart är 12 (!) år sen jag tog studenten känner jag fortfarande ångest när jag kommer in på en skola, alla blickar, all osäkerhet. Och till och med lärarna som lyssnade sa att de kände igen sig. I det svartvita tänkandet om snygghet och fulhet, de oskrivna lagarna, vem som är populär, vem som är töntig.

Tiden gick fort och jag hann inte berätta så mycket om mitt senaste bok-projekt, Svenglish, men klicka här för att läsa mer!

IN ENGLISH