Punkpoet med svensk brytning: föreläsning

Från ett samtal om Punkpoet med svensk brytning på Bokmässan 2019. Foto och copyright: Thomas Niemi.

Från ett samtal om Punkpoet med svensk brytning på Bokmässan 2019. Foto och copyright: Thomas Niemi.

På tisdag 22 oktober ska jag föreläsa om min roman Punkpoet med svensk brytning på Kulturhuset Pigalle i Nässjö. Evenemanget heter Vetgirig tisdag och börjar 18:30.

Punkpoet med svensk brytning är en bok om att bryta sig loss från andras förväntningar och försöka hitta sig själv i en snårig vuxenvärld. Författaren berättar om sin och romankaraktären Amandas inre och yttre resa – från småstadslivet i Nässjö till vida världen i Brighton. Halvardsson debuterade 2007 med Punkindustriell hårdrockare med attityd som utspelar sig i Nässjö och vann Författarförbundets debutantpris Slangbellan. Numera bor hon i Göteborg och är verksam som författare, poet och föreläsare.

Halvardssons bakgrund inom estradpoesin märks, hennes energiska språk sprakar. Skickligt beskrivs Amandas psykiska och fysiska våndor. Besvikelsen känns in i märgen och det är härligt smutsigt och kladdigt. Berättarjaget tvättar håret i öl, kräks rödvin och fingrar ständigt på sina finniga kinder. Jag tror aldrig att jag läst så lustfyllda skildringar av just finnar som spricker. Det är på samma gång kväljande som befriande.
– Lydia Wistisen, Dagens Nyheter

Om du vill boka mig som föreläsare eller till ett författarbesök/samtal,
kontakta mig på louise.ha@gmail.com
Jag anpassar innehållet efter publik och plats, men återkommande teman är identitet, sexualitet och kreativitet.

Följ Louise Halvardsson på Facebook

Följ Louise Halvardsson på Instagram

Svengelska scenkläder

Louise Halvardsson föreläser om Svenglish på Brinellgymnasiet i Nässjö. Foto: Jenny Sandberg

Louise Halvardsson föreläser om Svenglish på Brinellgymnasiet i Nässjö. Foto: Jenny Sandberg

Scenkläder gör mig mindre nervös. Det är lättare att gå in i en roll då. I måndags var det första gången jag föreläste enbart för lärare och dessutom på engelska så jag behövde verkligen mina Union Jack-tights.

Vad snackade jag om då? Jo, skillnader mellan Sverige och England som jag upptäckte under mitt Svenglish-projekt. Bland annat te-diskrimineringen som pågår i Sverige. Att på de flesta arbetsplatser och kalas är kaffe normdrycken och när jag frågar efter te brukar någon rota fram en påse längst in i skåpet. I England är det tvärtom. Te är norm och frågar man efter kaffe blir det oftast pulverkaffe.

Under föreläsningen bjöds det på både te och kaffe (och scones). Gissa vilken dryck som tog slut i termosarna …

Ps. Jag pratade även om skillnad i attityd och moral och om spontanitet och pubkultur. Det går att läsa mer om mitt Svenglish-projekt här. Eller följ Svenglish på Facebook.

Blodet droppade under Författarföreställning på Brinellgymnasiet

IMG_4138Prata om Poetry Slam, din skrivprocess och om ditt svengelska projekt. Det var de önskemålen svensklärarna på Brinellgymnasiet i Nässjö hade när de bjöd in mig till författarbesök.

I vanliga fall brukar jag mest föreläsa om identitet och samlevnad med utgångspunkt i Punkindustriell hårdrockare med attityd.

Föreställning istället för föreläsning

Nu kände jag att det var dags att göra något annorlunda. Både författarbesök och föreläsning var begrepp jag var trött på, så jag bestämde mig för att göra en föreställning baserat på tre olika versioner av mig själv. En idé som jag först lekte med under ett gig i Gävle.

IMG_4147Mig själv, Louise

Jag började med att vara mig själv. Louise som bor i Göteborg och tävlar i Poetry Slam. Jag framförde ett par dikter, bland annat Nej! som handlar om min ilska över rättsosäkerheten i våldtäktsfall och jag pratade även om olika typer av dikter och om hur ett Poetry Slam går till.

Amanda – mitt alterego från Punkindustriell hårdrockare med attityd

IMG_4170Jag lämnade sen över ordet till Amanda – mitt alterego från tonårstiden. Hon läste upp ett par ångestfyllda stycken ur Punkindustriell hårdrockare med atittyd och pratade om hur det var att skriva den. Om alla känslor i magen som hon var tvungen att spy upp.

Mitt under en av föreställningarna skar hon sig på ett papper och blodet droppade på golvet … Men Amanda blev mer förtjust än förfärad och stoppade fingret i munnen. (Det hade inte Louise gjort.)

IMG_4227

Lou Ice – mitt engelska alterego

Till slut var det dags för Lou Ice, mitt engelska alterego att göra entré. ”If you step on me I crack, but if you smile at me I melt.” 

Hon spände blicken i eleverna och försökte lura i dem att hon var från Brighton, England, men erkände ganska snart att hon trots allt var svensk. Och att hon nu bodde i Sverige på grund av en 30-årskris, en 30-årskris som resulterade i Svenglish-projektet.

IMG_4249

World Toilet Day

Vad Lou Ice inte visste var att det var World Toilet Day, en dag då det uppmärksammas att det är många människor på vår jord som lever utan toalett eller i mycket dåliga hygieniska förhållanden.

Så det var ganska passande att hon pratade om engelska toaletter. Om myten att alla engelska hem har heltäckningsmatta i badrummet. När hon gjorde sitt svengelska projekt var det ingen av de femton engelska deltagarna som hade heltäckningsmatta på toan. (Däremot har hon tidigare bott i flera hus där heltäckningsmatta funnits.)

IMG_4277

Omplåstring

Fyra olika grupper med klasser från blandade program – alltifrån stylister till ekonomer fick lyssna på mig, Amanda och Lou Ice. Efter fyra föreställningar var jag totalt utpumpad och blodig. Men som tur var kom en mycket snäll svensklärare med ett plåster. Och min egen gamla svensklärare var också där och kramade om mig. (Hon var jätteschyst. Vi fick skriva dagbok på hennes lektioner ibland och den dagboken har jag kvar och läste en bit ur …) En känslosam dag minst sagt.

Jag är glad att det funkade att göra en föreställning istället för en föreläsning och lärarna sa att mycket av det jag pratade om skulle de ta upp i undervisningen. Mina retoriska knep till exempel. Knep jag inte var medveten om att jag hade … (Det var verkligen inte meningen att skära mig på papper precis innan jag började prata om ”sår” och ”plåster” som metaforer för att skriva om jobbiga och bra saker!)

Jantelagen

Nu känns det som om jag skrivit en recension av min egen show och jag börjar genast oroa mig för vad andra ska tycka. Vem tror jag att jag är? Men jag tänker inte låta Jantelagen bryta ner mig. Jag har jobbat hårt i flera månader för att förverkliga den här föreställningen. Här finns en annan av mina dikter som handlar om just Jantelagen.

Tack alla elever och personal på Brinell som lyssnade! Våga gå era egna vägar i livet och plåstra om varandra när det behövs …

Svengelskt på Poetry Slam workshop på ungdomsgården i Nässjö

IMG_3993Min största skräck när jag håller i workshops är att deltagarna ska stirra in i väggen, vägra skriva eller säga något och smita hem innan tiden är slut. På ungdomsgården på Kulturhuset Pigalle i Nässjö var det tvärtom.

Pennorna rusade över pappret, de flesta ville läsa upp sina texter och dessutom spexa till det med yvigt scenspråk. Vi provade att läsa dikter med och utan inlevelse, med hög och låg röst, med och utan pauser. Innan jag visste ordet av hade vi dragit över tiden eftersom det blev så många intressanta diskussioner. Bland annat om att skriva på engelska.

Vi var överens om att det blir mer direkt, att det inte går att gömma oss när vi skriver på vårt modersmål. Ändå skrev en av deltagarna en dikt på engelska, till sitt inre barn, som verkligen berörde trots språkdistansen. En annan deltagare blandade engelskt och svenskt i sin dikt. En tredje deltagare tyckte att diskbänksrealismen har tagit över bland svenska poeter och att det finns en mer episk/lyrisk tradition hos engelska poeter. Själv lyckades hon blanda ett böljande språk med en önskan om att bo i Mumindalen.

Ännu finns det ingen Poetry Slam-scen i Nässjö, men eftersom den poetiska gnistan finns hos de unga vuxna tror jag att det kommer hända saker framöver.

Vill du att jag ska komma till din ungdomsgård, din skola eller ditt bibliotek och hålla i en workshop är det bara att höra av sig här!

Höstlovsextra: Poetry Slam Workshop på Kulturhuset Pigalle, Nässjö

IMG_5028

När?

Måndag, 28 oktober, klockan 18.00

Var?

Kulturhuset Pigalle (ungdomsgården), Nässjö

Hur?

Inga förkunskaper krävs. Ta bara med dig själv och du får prova på att både skriva och framföra dikter (om du vill). Eller kom bara och lyssna och låt dig inspireras. Det är helt gratis, men du kommer att bli en erfarenhet rikare.

Vem?

Alla är välkomna! Louise Halvardsson är snäll. (Även om hon ibland tror att hon är Axl Rose på scen.)

Varför?

För att poesi rockar fett!

Bibblans blogg

Foto: Sanna Hellberg

Poesifestivalen i Nässjö: Känslor, kompetens och uppgörelse med hemstaden

IMG_3268Tänk att det finns en Poesifestival i Nässjö. Även om det bara var en dag (jämfört med tre dagar andra år) så är det fantastiskt att festivalen finns överhuvudtaget.  I Nässjö. Hålan som jag växte upp i. Där ingenting någonsin hände förutom att Dregen skymtade förbi på stan någon gång.

När jag var sexton skickade jag in dikter till en tävling i samband med poesifestivalen i Nässö. Ingenting hände. Jag bojkottade festivalen i flera år och kände mig missförstådd. Fast det kanske var tur att publiken slapp utsättas för mina svarta dikter om häxor…

IMG_3262Femton år senare är jag del av en av programpunkterna – står på scen och får betalt för det. Det är stort. Jag har vunnit Poetry Slam-tävlingar i England och tävlat i SM i Poetry Slam, men det här är större. Just att bli profet i sin egen hemstad är svårt. Att se gamla gymnasiepolare och kompisars mammor och min faster i publiken gör mig extra nervös, som om jag måste bevisa att jag är bättre än vad jag är. Nu har jag ju inte blivit någon profet. Dikter om maskrosor och komposter, drömmar och utopier istället för häxor. Ändå samma ångest i botten. Fjärilar i magen och halsen.

IMG_3255Inte helt oväntat var det Bob Hansson som stod för de mesta och bästa och flesta visdomarna. Påminner om att vi måste njuta och sluta vara så himla kompetenta och prestationsfixerade. Att vi redan har vunnit bara genom att födas.

Och det är stort att Bob är en helt vanlig människa som sitter i publiken när jag står på scen. Ändå har han det där profetskimret som gör att mina fjärilar fladdrar lite extra. När jag såg honom första gången – på Jakobsbergs Folkhögskola – för elva år sen upplevde jag ett så kallat life changing moment. Som om jag äntligen förstod meningen med poesi. Närvaro. Inget svårt och svart och häxor och sånt.

IMG_3264 - version 2Att göra upp med hemstäder kanske är något man får tampas med hela livet. Oskar Hanska verkar ha ett lika stort hatkärleksförhållande till sin hemstad Gävle som jag har till Nässjö. (”Den här staden tog mitt liv gång på gång på gång men jag tar den tillbaka i en sång om dom som kom att kallas överlevande”) Hans hårda – men mjuka innerst inne – dikter snurrar fortfarande runt i min skalle och i min dator. Hans skiva Krokodiltårar är grym.

Nu sitter jag på tåget ”hem” som för tillfället är Göteborg. Upplever något slags antiklimax, en obehaglig känsla av jag-vet-inte-vad, men är tacksam för alla tankar och känslor som har väckts i mig. Inte minst genom Nahide Arabadjis modiga känsloexplosiva dikter. (Jag blev så berörd att min kamera skakade därav ingen bild.)

Innan Bob och innan ”inslaget av Poetry Slam” visades Angela Garcias dokumentär om några svenska poeter som bland annat pratade om vilka andra konstformer förutom poesin som låg dem varmt om hjärtat. Jag tror att jag gillar estradpoesi/scenpoesi/spoken word/poetry slam så mycket för att det ger mig en känsla av poesi, teater, story-telling, stand-up och musik på samma gång. Vad som helst kan hända. Och igår hände det i Nässjö.

På Lördag: Poesifestivalen i Nässjö

poesifestivalenPå lördag, 15 juni, händer det grejer i Nässjö Rock City.
Och nu pratar jag inte om Coverfestivalen där Nicke Borg från Backyard Babies ska spela ”icke-covers” … Jag pratar om Poesifestivalen!

16.45 står jag på scen i Orkestersalen på Kulturhuset Pigalle.

Och Bob Hansson kommer dit. Och Oskar Hanska. Och en massa andra coola poeter.

Här är hela programmet:

Kl. 12.00-14.00 Lokala poeter i Ungdomsgården
Kl. 14.15-15.15 Poeten Ángela Garcia och konstnären Andrés Felipe, Colombia, i Orkestersalen
Kl. 15.30-16.30 Poeten, författaren och estradören Bob Hansson, i Teatersalongen
Kl. 16.45-17.30 Poetry slam-poeter (Oskar Hanska, Nahide Arabadji och Louise Halvardsson) med både internationell och lokal prägel, i Orkestersalen

Klivet från Högstadiet till Gymnasiet

IMG_3245Det är bara några få kliv mellan högstadiet (Altorpsskolan, till vänster) och gymnasiet (Kunskapskällan, till höger) i Herrljunga. Men det inre klivet mellan grundskolan och gymnasiet är desto större.

Idag föreläste jag för Altorpsskolans nior om mitt kliv från tyst och blyg högstadietjej till en något mer självsäker punkrockig gymnasietjej. Och så pratade  jag förstås om mitt alterego Amanda i Punkindustriell hårdrockare med attityd.

Sommaren mellan nian och ettan var väldigt viktig för mig. Det var två saker som påverkade mig extra mycket. Dels språkresan jag gjorde till England där jag fick nya bekantskaper och insåg att jag inte var så ful och tråkig som jag trodde att jag var. Dels sommarjobbet på biblioteket i Nässjö där jag upptäckte Unni Drougges debutroman Jag! Jag! Jag! – en bok som inspirerade mig att gå min egen väg och hitta min egen stil.

Jag önskar alla nior i Herrljunga en fin sommar och hoppas att ni finner er väg genom gymnasiedjungeln!

En Roman – Tolv Författare

IMG_3059IMG_3070Hur kan tolv författare samsas i skrivandet av en och samma roman? Det var förhållandevis lugnt på release-festen för Sörängens Författarlinjes kollektivroman Den Vita Linjen. Hur deras karaktärer samsas i boken är en annan story …

Tolv personer kliver på en buss i Estland: tolv livsöden och tolv liv som kommer att förändras. Jag blir genast sugen på att läsa.

På Stadsbiblioteket i Nässjö fick publiken lyssna till tre olika karaktärers röster samt en del av busschaufförens berättelse. En busschaufför som egentligen inte gillar sitt jobb. Men vad jag fascinerades mest av var utdraget där en person som aldrig rest och aldrig ens varit utanför sin hemstads gränser presenterades.

Jag fick själv frågan om jag gick skrivarlinjen på Sörängen. Nej, jag gick på Jakobsbergs Folkhögskola. För mig var det viktigt att utveckla mitt skrivande i en miljö som inte var alltför hemtam. (Jag kunde till exempel inte skriva om Nässjö förrän jag befann mig i ett annat land, i England.) Risken är att en oroar sig för mycket över vad folk ska tycka om en befinner sig på hemmaplan. De flesta av författarna på Sörängen kommer inte ifrån Nässjötrakten, men jag frågade varför deras bok utspelar sig i Estland. Svaret jag fick var att det får jag se när jag läser boken.