Politisk poesi behövs mer än nånsin. Jag har aldrig utgett mig för att vara en politisk poet, men jag har blivit det av bara farten genom att uttrycka vad jag tänker och tycker och känner inom vissa ämnesområden.

I söndags uppträdde Louise & Henke (plus Isak Struck som gästartist) på Silenkollektivets Loppis i Göteborg. Vi körde bland annat dikter om soffliggning. Kanske vi inspirerade någon att gå till vallokalen i sista sekund …

I lördags var det Politisk Poesi på Litteraturhuset och då framförde jag främst feministiska dikter, bland annat Ta för sig och ta plats. Fast det egentliga temat för dagen var möte Kambodja-Sverige, på bilden läser Kho Tararith upp sin poesi på sitt hemspråk medan Anna Mattson tolkade till svenska.

Jag var även med i en paneldebatt då vi diskuterade om poesi kan spela roll. Det tror jag absolut, även om valresultatet inte föll mig i smaken. Om bara en enda människa blir drabbad av det du skriver har du gjort en skillnad i världen.

Att vara en politisk poet är att kunna röra sig i olika slags rum. Från Litteraturhus till Loppis. Men i Kambodja är det inte lika självklart. Heng Sreang,ordförande i PEN Kambodja pratade om hur poeter i hans hemland var tvungna att använda sig av fejkade namn för att kunna publicera det de skrev på nätet.

Vad Athena Farrokhzad sa i sitt sommarprat om att prata politik istället för att prata om träd har nog hänt mig rent praktiskt. Istället för att bara skriva dikter om min egen navel skriver jag även om saker i ett större perspektiv.