Poesifestivalen i Nässjö: Känslor, kompetens och uppgörelse med hemstaden

IMG_3268Tänk att det finns en Poesifestival i Nässjö. Även om det bara var en dag (jämfört med tre dagar andra år) så är det fantastiskt att festivalen finns överhuvudtaget.  I Nässjö. Hålan som jag växte upp i. Där ingenting någonsin hände förutom att Dregen skymtade förbi på stan någon gång.

När jag var sexton skickade jag in dikter till en tävling i samband med poesifestivalen i Nässö. Ingenting hände. Jag bojkottade festivalen i flera år och kände mig missförstådd. Fast det kanske var tur att publiken slapp utsättas för mina svarta dikter om häxor…

IMG_3262Femton år senare är jag del av en av programpunkterna – står på scen och får betalt för det. Det är stort. Jag har vunnit Poetry Slam-tävlingar i England och tävlat i SM i Poetry Slam, men det här är större. Just att bli profet i sin egen hemstad är svårt. Att se gamla gymnasiepolare och kompisars mammor och min faster i publiken gör mig extra nervös, som om jag måste bevisa att jag är bättre än vad jag är. Nu har jag ju inte blivit någon profet. Dikter om maskrosor och komposter, drömmar och utopier istället för häxor. Ändå samma ångest i botten. Fjärilar i magen och halsen.

IMG_3255Inte helt oväntat var det Bob Hansson som stod för de mesta och bästa och flesta visdomarna. Påminner om att vi måste njuta och sluta vara så himla kompetenta och prestationsfixerade. Att vi redan har vunnit bara genom att födas.

Och det är stort att Bob är en helt vanlig människa som sitter i publiken när jag står på scen. Ändå har han det där profetskimret som gör att mina fjärilar fladdrar lite extra. När jag såg honom första gången – på Jakobsbergs Folkhögskola – för elva år sen upplevde jag ett så kallat life changing moment. Som om jag äntligen förstod meningen med poesi. Närvaro. Inget svårt och svart och häxor och sånt.

IMG_3264 - version 2Att göra upp med hemstäder kanske är något man får tampas med hela livet. Oskar Hanska verkar ha ett lika stort hatkärleksförhållande till sin hemstad Gävle som jag har till Nässjö. (”Den här staden tog mitt liv gång på gång på gång men jag tar den tillbaka i en sång om dom som kom att kallas överlevande”) Hans hårda – men mjuka innerst inne – dikter snurrar fortfarande runt i min skalle och i min dator. Hans skiva Krokodiltårar är grym.

Nu sitter jag på tåget ”hem” som för tillfället är Göteborg. Upplever något slags antiklimax, en obehaglig känsla av jag-vet-inte-vad, men är tacksam för alla tankar och känslor som har väckts i mig. Inte minst genom Nahide Arabadjis modiga känsloexplosiva dikter. (Jag blev så berörd att min kamera skakade därav ingen bild.)

Innan Bob och innan ”inslaget av Poetry Slam” visades Angela Garcias dokumentär om några svenska poeter som bland annat pratade om vilka andra konstformer förutom poesin som låg dem varmt om hjärtat. Jag tror att jag gillar estradpoesi/scenpoesi/spoken word/poetry slam så mycket för att det ger mig en känsla av poesi, teater, story-telling, stand-up och musik på samma gång. Vad som helst kan hända. Och igår hände det i Nässjö.