Autenticitet
Antingen har författaren Bobbi A Sand gjort den bästa research jag varit med om eller så har hon helt enkelt levt huvudpersonen Maxis (a.k.a. Jonathan) liv. Kanske är det en kombination. Romanen känns oerhört autentiskt, den där konstruerade känslan jag kan störa mig på i en del böcker saknas helt. Det här är äkta och det gör ont.
Permafrostpassion
Vad som gör att det känns så äkta är att inget är tillrättalagt vare sig det handlar om sexualitet eller självmordstankar. Maxis passion är hans band Permafrost, men mitt under en turné börjar bandet falla sönder. Maxi blir mer och mer Jonathan bakom masken. Läsaren får följa honom när han försöker reda ut sitt liv hos en psykolog utan att det blir klyschigt eller sentimentalt. Kapitlet där Jonathan föreställer sig en ”dödsklinik” är fenomenalt: otäckt och tänkvärt på samma gång. Även om alla trådar följs upp mot slutet, så nystas de inte ihop till en stor gullig boll. Livet är som det är.
Exakt subkultur
Språket flyter på, enkelt och rakt, med en och annan träffsäker metafor. Beskrivningarna av Maxis verklighet i Malmö och den subkultur han tillhör är exakta. Jag har bara gott att säga och boken överträffade mina förväntningar som redan var goda till att börja med.
Karaktärer som påverkar
Det är flera år sen nu som jag träffade Bobbi A Sand på Bokmässan i Göteborg och jag är glad över att hennes böcker äntligen har kommit ut! Själv hade jag turen att vinna Jag är skillnad i en tävling som gick ut på att nämna en romankaraktär som har påverkat ens liv. Jag valde Sophie från Unni Drougges debutroman Jag! Jag! Jag!. Sophie inspirerade mig att lyssna på Velvet Underground och fick mig att åka till London, men framförallt att våga gå min egen väg i livet. Jonathan har också inspirerat mig. Att vara snäll mot mig själv och ta hand om mina vänner. Fast så hade jag nog inte tänkt om jag läst boken när jag var sexton. Då hade Maxi säkert fått mig att lyssna på industri och starta ett band!
Louise Halvardsson 